Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Gellert Tamas beskriver i boken ”Lasermannen” den sk Lasermannen John Ausonius, som i början av 90-talet satte skräck i en hel nation med sina vansinnesdåd. Handlingen är upplagd som en kriminalroman, där vi får följa tre spår. Vi får möta de invandrare som drabbades av Lasermannens förvirrade vansinne. Sedan får vi se hur polisens arbete utvecklas från att handla om ett vanligt mord, tills insikten börjar komma att det här är något som är helt unikt i Sverige. Mellan de här två spåren klipps Lasermannens egna tankar in. Till en början känner jag en viss skeptisism mot innehållet i boken. Trots att så lång tid har gått, så återges dialoger och händelser, som om de hade utspelats igår. Jag tyckte att det kändes som att författaren hade använt sig av sin egen fantasi, skarvat och lagt till för att skapa en dramatisk berättelse. Hade jag inte vetat att boken handlade om en verklig händelse hade jag läst den som om den vore en vanlig roman. För miljö- och personbeskrivningarna är så målande att det är svårt att se hur det här skulle kunna vara något annat än en kraftig blandning av fakta och fiktion.

Till slut blev den här känslan för stark. Jag blev tvungen att kolla i källförteckningen. Det som mötte mig där var ett enormt stort researcharbete. Tamas har inte sparat någon möda för att hitta fakta i målet. Boken bygger på över 700 sidor av intervjumaterial med John Ausonius, ca 1000 artiklar och reportage i TV och tidningar, flera tusen sidor förundersökningsmaterial, intervjuer och andra böcker. Trots det är Tamas noga med att påpeka att han inte kan komma med hela sanningen. Han har som författare med ett så stort material att utgå från, fått ett stort inflytande över vad och hur det ska presenteras.

Boken är ett utmärkt exempel på det som kallas för ”New Journalism” http://sydsvenskan.se/kultur/article135886.ece . Tamas använder på ett skickligt sätt kriminalromanens format, samtidigt som hans gedigna researcharbete gör att boken är så nära sanningen som man kan komma efter så lång tid. Hans bok är samtidigt en stark skildring av en tid i förändring. Sverige är i ekomisk kris, och den gamla världen börjar luckras upp. Det är en tid då många rasistiska rörelser som VAM växer sig starka. Det är även en tid då många medelsvenssons uttrycker främlingsfientliga åsikter. Ny Demokrati röstas in i riksdagen, vilket är ett resultat av ett allt starkare politikerförakt. Med partiet kommer en mängd obehagliga figurer, som exempelvis John Bouvain, som anser att biståndet är onödigt eftersom att det gör att fler afrikanska barn överlever. Barn som tidigare skulle ha ätits upp av lejon.

Jag tycker att bokens dramatiska upplägg gör att handlingen kommer fram på ett bättre sätt än om det varit ett mer ”objektivt” reportage. Det jag gillar mest med boken, är hur Tamas ansträngt sig för att verkligen tränga in i John Ausonius motiv. Vi får följa Ausonius liv från barndomen och fram till dåden han utför. Det gör att vi lättare kan förstå hans motiv och handlingar. Personligen gillar jag den här typen av reportage som försöker hitta orsaker, snarare än att kasta sten och demonisera. Jag blir sugen på att läsa flera liknande journalistisk litteratur böcker. Om Tamas inte hade varit så noggran med researchen hade jag inte fått ett lika positivt intryck av boken. Om han bara hade spekulerat på egen hand, hade han inte blivit bättre än en kvällstidningsjournalist som hittar på historier om exempelvis Mikael Persbrandt. Den litterära formen kräver stor research för att vara acceptabel.