Avskalad storhet

Att vi människor har ett behov av att försöka kategorisera varandra är kanske inte så konstigt. Historiskt har vi behövt veta vem som är vän, och vem som är fiende. För att vara på säkra sidan har det varit tryggast att göra svepande generaliseringar, som att alla i andra stammen är onda. Att vi fortfarande har detta behov av samhörighet med en grupp är också naturligt. Vi är flockdjur som behöver vårt sociala liv och våra mellanmänskliga interaktioner för att må bra och vara produktiva. Faran är när denna kategorisering skapar fiender som inte existerar, och placerar vissa människor i de utstöttas gäng.

Fördomarnas hårda tänder kan mala sönder den mest lovande interaktionen mellan människor, och ge upphov till stora moln som skymmer horisonten. De kan få oss att förminska oss själva, och andra, i ett försök att få grepp om tillvarons föränderliga och stundtals förvirrande verklighet. De kan få oss att se ned på andra som varandes mindre värda än andra. De kan även få oss att själva känna oss underlägsna mot de vi uppfattar som finare och bättre än oss själva. Jag tror att tiden i allra högsta grad är mogen att bryta mot dessa gamla grupperingar.

Därför är det så härligt att läsa om människor med en inre tro på sig själva, som vågar utmana de omöjliga hinder som tycks stå ivägen för att uppnå sina drömmar. I DN kan man läsa hur en kvinna med en medfödd CP-skada trotsade alla odds och etablisemangets motstånd, för att inte bara läsa till läkare, utan även bli den första legitimerade akutläkaren. Ta er en titt om ni vill inspireras och fyllas av tankar kring er egen förmåga. Hennes berättelse visar även på hur mycket kärlek hemifrån kan betyda för att förmå folk att utföra det till synes omöjliga.