Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Gellert Tamas beskriver i boken ”Lasermannen” den sk Lasermannen John Ausonius, som i början av 90-talet satte skräck i en hel nation med sina vansinnesdåd. Handlingen är upplagd som en kriminalroman, där vi får följa tre spår. Vi får möta de invandrare som drabbades av Lasermannens förvirrade vansinne. Sedan får vi se hur polisens arbete utvecklas från att handla om ett vanligt mord, tills insikten börjar komma att det här är något som är helt unikt i Sverige. Mellan de här två spåren klipps Lasermannens egna tankar in. Till en början känner jag en viss skeptisism mot innehållet i boken. Trots att så lång tid har gått, så återges dialoger och händelser, som om de hade utspelats igår. Jag tyckte att det kändes som att författaren hade använt sig av sin egen fantasi, skarvat och lagt till för att skapa en dramatisk berättelse. Hade jag inte vetat att boken handlade om en verklig händelse hade jag läst den som om den vore en vanlig roman. För miljö- och personbeskrivningarna är så målande att det är svårt att se hur det här skulle kunna vara något annat än en kraftig blandning av fakta och fiktion.

Till slut blev den här känslan för stark. Jag blev tvungen att kolla i källförteckningen. Det som mötte mig där var ett enormt stort researcharbete. Tamas har inte sparat någon möda för att hitta fakta i målet. Boken bygger på över 700 sidor av intervjumaterial med John Ausonius, ca 1000 artiklar och reportage i TV och tidningar, flera tusen sidor förundersökningsmaterial, intervjuer och andra böcker. Trots det är Tamas noga med att påpeka att han inte kan komma med hela sanningen. Han har som författare med ett så stort material att utgå från, fått ett stort inflytande över vad och hur det ska presenteras.

Boken är ett utmärkt exempel på det som kallas för ”New Journalism” http://sydsvenskan.se/kultur/article135886.ece . Tamas använder på ett skickligt sätt kriminalromanens format, samtidigt som hans gedigna researcharbete gör att boken är så nära sanningen som man kan komma efter så lång tid. Hans bok är samtidigt en stark skildring av en tid i förändring. Sverige är i ekomisk kris, och den gamla världen börjar luckras upp. Det är en tid då många rasistiska rörelser som VAM växer sig starka. Det är även en tid då många medelsvenssons uttrycker främlingsfientliga åsikter. Ny Demokrati röstas in i riksdagen, vilket är ett resultat av ett allt starkare politikerförakt. Med partiet kommer en mängd obehagliga figurer, som exempelvis John Bouvain, som anser att biståndet är onödigt eftersom att det gör att fler afrikanska barn överlever. Barn som tidigare skulle ha ätits upp av lejon.

Jag tycker att bokens dramatiska upplägg gör att handlingen kommer fram på ett bättre sätt än om det varit ett mer ”objektivt” reportage. Det jag gillar mest med boken, är hur Tamas ansträngt sig för att verkligen tränga in i John Ausonius motiv. Vi får följa Ausonius liv från barndomen och fram till dåden han utför. Det gör att vi lättare kan förstå hans motiv och handlingar. Personligen gillar jag den här typen av reportage som försöker hitta orsaker, snarare än att kasta sten och demonisera. Jag blir sugen på att läsa flera liknande journalistisk litteratur böcker. Om Tamas inte hade varit så noggran med researchen hade jag inte fått ett lika positivt intryck av boken. Om han bara hade spekulerat på egen hand, hade han inte blivit bättre än en kvällstidningsjournalist som hittar på historier om exempelvis Mikael Persbrandt. Den litterära formen kräver stor research för att vara acceptabel.

ÄNTLIGEN!

Regeringen har fattat det bästa beslutet de troligtvis kommer att fatta under hela sin regeringsperiod. De har föreslagit en nollvision mot självmord. Varje år tar ca 1500 människor sitt liv. Det är 1500 människoöden som inte borde få komma till det tragiska slut det gör. Varje självmord är en förlust för samhället, och även ett svidande nederlag. Varje människa som inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt eget liv, är ett brännande bevis på att något inte står rätt till i samhället. Det är ett sådant slöseri med mänsklighet och liv att vi inte värnar och vårdar varandra bättre. Vi går 9-12 år i grund- och gymnasieskola. Borde vi inte under den tiden lära oss att älska oss själva? Är inte det tillräcklig tid för att lära oss att tro på vår egen förmåga och potential? Borde inte alla dessa år ha lärt oss hur man samarbetar i grupp och hur man löser konflikter? Borde det inte ha gjort oss bättre på att kommunicera med varandra?

Att lära sig arealen på olika länder är säkert viktigt. Men vad ska vi med den kunskapen till, om vi inte har självförtroendet, självkänslan och självkärleken att omvandla den till något vi har praktisk nytta av? Hur många arbetsplatser plågas inte av förlamande personkonflikter, inre strider och en okreativ miljö? Borde inte skolan ha lärt oss lösa sådana konflikter? Jag tror inte att skolan kan lösa alla problem, men jag är helt övertygad om att dessa så viktiga 9-12 åren skulle kunna fyllas med något mer meningsfullt än länders areal. Eller säg så här: Lär ut arealen, men gör det efter att eleverna lärt sig älska sig själva och sina medmänniskor.

Ja jag applåderar och jublar över regeringens beslut att införa en nollvision mot självmord. Det är inte en dag för sent. Mycket mycket bra! Fler sådana beslut. Fler nollvisioner skulle vara bra. NOLL hatbrott. NOLL långtidsarbetslösa. NOLL kriminalitet. Ett litet projekt som vill jobba med det här får du gärna vara med att starta upp.

Blogguppgift B - Pressetik och moral.

Blogguppgift 2 – Pressetik och murvelmoral

Pressen har ett antal regler att följa när de publicerar sitt material. Dessa regler är tänkt som ett sätt att sanera sig själva. De första 4 punkterna handlar om att ge korrekta nyheter, och är kanske de svåraste att följa. Oavsett hur objektiv och neutral man som journalist strävar efter att vara, så är det ändå omöjligt att ge en helt rättvisande bild av sanningen. Reporterns egna värderingar och erfarenheter kommer medvetet eller omedvetet att färga reportaget. Det kan till exempel handla om vilken vinkel man väljer. Om reportern ska bevaka ett fall i tingsrätten, där en psykiskt sjuk alkoholist kört ihjäl ett barn, kan man välja olika vinklar.

Man kan fokusera på personens psykiska sjukdom, och undersöka psykvårdens effektivitet. Man kan fokusera på alkoholismen. I det fallet kan man välja att skildra det utifrån ett perspektiv att personen är oansvarig som druckit alkohol, eller så väljer man att belysa händelsen utifrån ett större alkoholpolitiskt perspektiv. Vidare kan man välja att rikta fokus på barnet och dess familj. Vilken vinkel man väljer kan påverkas om man själv känner någon som är psykiskt sjuk, är alkoholist, eller förlorat ett barn. I många fall måste reportern dessutom ta hänsyn till tidningens politiska grundvärdering. Ett annat problem är att orden i en tidning bara kan återge en liten del av det som skett. Kroppsspråk, stämning och känslan under en intervju kommer inte fram till fullo. Kort sagt är det väldigt svårt att ge helt korrekta nyheter.

Sedan tycker jag att punkt 7-10 är väldigt viktiga. De handlar om att respektera den personliga integriteten. I stora drag handlar dessa punkter om att man ska respektera människors privatliv, och inte hänga ut människor i onödan. Man ska även visa respekt för människor som befinner sig i svåra situationer, och inte tränga sig på i onödan. Det här är ett område som jag upplever att medierna överträder ofta. Ta bara Brittney Spears personliga tragedi. Hon är förvisso kändis, men det ger inte medierna rätt att bedriva hetsjakt på henne när hon uppenbarligen mår så vansinnigt dåligt. Nu kanske jag är ute och cyklar, men jag upplever det klart och tydligt som att svenska medier har olika standards för människor från Sverige och människor utomlands. När Expressen började publicera uppgifter om Mikael Persbrandts påstådda vistelse på ett behandlingshem stämdes tidningen och de fälldes även för artikeln. Det här väckte även en het debatt om tidningarnas moral och etik, och många läsare var upprörda över hur Persbrandt behandlats av medierna. Men när det gäller Spears så verkar de svenska medierna inte dra sig för att skildra några detaljer.

Det här tycker jag är tydligt även vid skildringen av stora olyckor. Om svenskar är med, är rapporteringen i regel respektfull och försiktig. Om det är indier eller kenyaner som drabbats skildras folks lidande mycket mer ingående och inkräktande. Det här är som sagt var bara mina egna upplevelser, och de kan vara felaktiga. En regel jag tycker borde läggas till, eller i alla fall vara en oskriven regel, borde vara att inte i onödan provocera andra grupper. Det jag tänker på är Mohammed karikatyrerna. Islam, muslimer och terrorismen ska absolut granskas. Ja medierna har faktiskt en skyldighet att göra en noggrann granskning. Och yttrande- och tryckfriheten är enormt viktiga att värna om. Men det är inte det samma som att publicera bilder som man vet kommer att provocera en stor del av världens befolkning. Visst ska man tåla skämt, men jag tycker att det är barnsligt och onödigt att medvetet provocera när det inte finns ett nyhetsvärde i det.

På Pressens Opinionsnämnds hemsida kan man läsa om olika ärrenden som lett till klander. Detta klander kan ske i tre olika allvarlighetsgrad: åsidosatt, brutit, och grovt brutit mot god journalistisk sed. I ett fall dömer PO att GöteborgsPosten åsidosatt god journalistisk sed, när de av misstag publicerat en falsk dödsannons på en 21 årig kvinna. Jag tycker att det är ett bra beslut. Tidningen har ju offentligt bett om ursäkt, och erkänt sitt misstag. De har även sett över sina rutiner för att undvika att det här upprepas igen. Jag tycker att avsikten bakom måste spela roll. Om tidningen medvetet tryck en falsk dödsannons, hade det varit mycket allvarligare, men här var det slarv och klantighet som var orsaken. Det ursäktar inte att det inträffat, men är en förmildrande omständighet.

Ett annat fall handlar om en reporter på Metro, som återvänt till sin barndomsskola i en förort till Stockholm, och jämfört med hur situationen är i dag. Hon följde med en första klass. Klassen bestod uteslutande av barn till föräldrar födda utomlands, och avsikten var att se hur integrationen lyckats. Anmälaren var mamman till ett barn som namngavs i artikeln, och som beskrevs i en lite negativ dager. Artikeln dömdes för att den åsidosatt god journalistisk sed. Det här är ett svårt område. Å ena sidan så hör det ju till journalistikens grunduppgift att visa även de svagare och mer utsatta gruppernas situation. Och att visa på svårigheterna många utlandsfödda har i mötet med det svenska samhället är väldigt viktigt. Men problemet med den här artikeln var att man belyste situationen utifrån barnens perspektiv. Det i sig är inte fel, men i tidningen citerades barnen, och de hade även intervjuats om sin hemsituation. Det tycker jag är fel. Barn ska inte utsättas för den typen av frågor. De kan inte säga nej, och kan vara för öppna. Dessutom kan deras berättelser ibland vara lösrykta och tagna ur sitt samanhang. Så därför tycker jag att beslutet var rätt. Att det inte ska bli en starkare grad av klander är för att avsikten ändå var god.

Slutligen vill jag ta upp ett fall där Falköpings Tidning dömdes att ha åsidosatt god journalistisk sed då de skrivit om en påstådd homosexuell realation mellan två av de huvudinblandade i dataintrångsaffären i samband med valet 2006. Dessa båda sägs vara öppet bisexuella, och enligt rykten på nätet ska de ha haft en relation. Enligt en av dessa män var den uppgiften inte sann. De två hade inte haft en relation. Jag tycker att det är helt rätt att tidningen fälls. Det finns enligt mitt sätt att se det, ingen som helst anledning att skriva om dessa personers sexuella läggning. De var misstänkta för dataintrång, och det har inget överhuvudtaget med deras sexuella läggning att göra. Att det skrivs om deras brott är självklart, men resten hör inte hemma i en seriös artikel. Jag tycker att PON varit allt för snäll i sin bedömning. Jag tycker att det borde ha blivit en högre grad av klander.

Go Telge Återvinning Go!

Det är så härligt att läsa nyheter om kommuner och människor som vågar vara lite visionära och som vågar testa nya idéer. Om jag inte minns fel, så förbrukar Stockholm 2 fyllda Globen med sopor varje år. En del av detta återvinns, men mycket slängs fortfarande på tippen. Det är ett sådant enormt slöseri med resurser och ett tecken på snedvriden syn på våra skyldigheter för den här planetens välmående. Därför är det så uppfriskande att läsa om Telge Återvinning som har tagit sopsorterandet till en ny nivå. Där har man minskat mängden sopor som slängs på hög drastiskt. En av de viktigaste åtgärderna man gjort är att skapa ett kombinerat gas och komposteringssystem. Matavfallet sorteras i speciella påsar, som sorteras ut automatiskt.

Innehållet läggs i enorma plastbehållare. I första steget jäser innehållet och skapar gas. Den gasen används i hushåll och till att driva fordon i området. I nästa steg tillsätts syre så att matavfallet kan kompostera. Ja det är bara att säga Go Telge Återvinning Go! Underbart med människor och företag som vågar testa sig fram och som vågar gå sina egna vägar. Ett exempel på detta tänkande är den stora hög med gjuterisand som ligger och väntar på att man ska komma på en metod för att återvinna även detta. I andra kommuner hade man säkert slängt detta på tippen.

Blogg uppgift 1: Nyhetsvärdering

Jag har valt att jämföra DN och Aftonbladet. Att värdera nyheter utifrån ett journalistiskt perspektiv får mig att inse saker jag inte tidigare såg. När man detaljstuderar nyheterna utifrån detta perspektiv, inser man hur mycket av nyheterna som försvinner på väg till tryckeriet. Ett talande exempel på hur politiska värderingar formar vad som anses vara viktiga nyheter är en opinionsundersökning som publicerades i den oberoende liberala tidningen DN. Enligt undersökningen har folk större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin.

I socialdemokratiska Aftonbladets nätupplaga samma dag, nämndes inte den undersökningen. Det här visar att även stora nyhetstidningar kan värdera nyheter olika, beroende på vilken politisk ståndpunkt de har. De värderar nyheterna utifrån det som kan tänkas ligga deras målgrupper närmast om hjärtat. Nyheten om Reinfeldts popularitet ligger närmare DN läsaren än Aftonbladet läsaren. Jag antar att det här är naturligt, men samtidigt är frågan om det inte går att driva en tidning utan band till en politisk "färg".

Valet i USA har fått rekordstort genomslag i svenska medier. Det som är intressant är hur medierna valt att fokusera på kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Det framställs som ett historiskt val, då ingen kvinna eller afroamerikan haft chansen att bli president för USA. Det som är lite ironiskt med den vinkeln, är att Sverige inte heller haft någon kvinna eller "färgad" som statsminister. Om Mona Sahlin blir statsminister nästa val, är det tveksamt om det kommer att ge samma kommentarer om att "detta är historia". Det känns nästan lite nedvärderande att ha denna vinkel. Om Sverige hade haft kvinnliga eller färgade statsministrar hade denna vinkel känts mer befogad. Nu känns den nästa lite som hyckleri.

Jag antar att denna vinkel valts för att en klar majoritet av svenskarna vill ha en demokrat som nästa president. Av de kandidater som fortfarande är aktuella att nomineras är det Clinton eller Obama som svenskarna skulle rösta på. Därför får denna nyhet lite starkare koppling till tidningarnas läsare. Den historiska kopplingen förstärker känslan av att det här är ett ödesval. Läsarna har lättare att identifiera sig i dessa två kandidater. Samtidigt är den upphaussade "konflikten" mellan kvinna vs färgad man något som skapar spänning och "aktion". I vissa medier har denna konflikt ibland använts som ett argument i den feministiska diskussionen. Till och med Oprah Winfrey som öppet tagit ställning för Barack Obama hade fått möta dessa argument. Hon hade blivit kallad förrädare mot sitt kön. Hennes motargument var att hon är en fri kvinna, och att det här inte handlar om man vs kvinna, eller svart vs vit, utan om vilka värderingar man har.

En annan nyhet som det rapporterats mycket om, är rättegången och domen mot Tito Beltran. Att en känd person döms i en rättegång där andra kända människor vittnat skapar en igenkänningskoppling till händelsen. Hade det varit ett annat våldtäktsfall, hade det på sin höjd blivit en kort notis. Här kan man tydligt se att det ju närmre en händelse kommer, geografiskt, men även identifieringsmässigt, desto större nyhetsvärde tillskrivs den. Hade Tsunamin fått samma enorma uppmärksamhet i Sverige, om den inte dödat så många svenskar? Om det "bara" varit thailändare och indonesier som dött, hade folk varit lika benägna att skänka pengar? Troligtvis inte, för att det då inte hade varit lika lätt att identifiera sig med offren. På samma sätt är det här. Tito Beltran och Carola är två personer som folk känner till. Det gör att folk blir mer nyfikna på att läsa om dem än om det varit två andra personer.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är tydligt att ju närmare en person eller en händelse är läsarna geografiskt, politiskt och personligt, desto större blir nyhetsvärdet. Dessutom är det ju så att blod och sex säljer, så mord och våldtäkter får en större plats i nyhetsflödet än många andra brott. Jag tycker inte att det är bra, men antar att det är oundvikligt i kampen om läsare och tittare.

I frihetens namn?

Att USA har brutit mot ett otal internationella regler, samt begått ett stort antal brott mot mänskliga rättigheterna är vid det här laget allmänt känt. Därför är det knappast någon nyhet att CIA igår kom med ett avslöjande att de använt en "förhörsmetod" som på engelska kallas waterboarding. Metoden går ut på att fången/förhörsobjektet spänns fast på en planka, som sänks under vattnet. Fången hålls under vattnet så länge att drunkningskänslor uppstår. CIA vägrar att kalla metoden för tortyr, och påstår att de använt metoden vid 3 tillfällen i samband med 11 september. Det är så tragiskt med alla dessa övergrepp som skett i "Frihetens och demokratins" namn.

Det är kanske inte helt otippat att detta erkännande kommer mitt under brinnande valkampanj, och dess mest hektiska dag "Supertisdagen". Det är ironiskt att detta uttalande kommer samtidigt som valet i stor utsträckning handlar om förändring. USA, och världen, vill ha en förändring jämfört med den politik som Bush fört. Jag kan bara hoppas att nästa president blir en mer världstillvänd person, som inser vikten av att bygga äkta vänskapsband med andra delar av världen. Vad världen behöver är en president som rensar ut bland de olagliga och kränkande metoder som använts under Bush regeringstid. Så även fast det är naivt, kan jag bara hoppas att detta erkännande är en början på en ny utrikespolicy i USA, där man tar sig an grundproblemen i världen, snarare än att skjuta prick på symptomen. Terrorism bekämpas inte med vapen, utan genom att bekämpa fattigdom och utanförskap.

Avskalad storhet

Att vi människor har ett behov av att försöka kategorisera varandra är kanske inte så konstigt. Historiskt har vi behövt veta vem som är vän, och vem som är fiende. För att vara på säkra sidan har det varit tryggast att göra svepande generaliseringar, som att alla i andra stammen är onda. Att vi fortfarande har detta behov av samhörighet med en grupp är också naturligt. Vi är flockdjur som behöver vårt sociala liv och våra mellanmänskliga interaktioner för att må bra och vara produktiva. Faran är när denna kategorisering skapar fiender som inte existerar, och placerar vissa människor i de utstöttas gäng.

Fördomarnas hårda tänder kan mala sönder den mest lovande interaktionen mellan människor, och ge upphov till stora moln som skymmer horisonten. De kan få oss att förminska oss själva, och andra, i ett försök att få grepp om tillvarons föränderliga och stundtals förvirrande verklighet. De kan få oss att se ned på andra som varandes mindre värda än andra. De kan även få oss att själva känna oss underlägsna mot de vi uppfattar som finare och bättre än oss själva. Jag tror att tiden i allra högsta grad är mogen att bryta mot dessa gamla grupperingar.

Därför är det så härligt att läsa om människor med en inre tro på sig själva, som vågar utmana de omöjliga hinder som tycks stå ivägen för att uppnå sina drömmar. I DN kan man läsa hur en kvinna med en medfödd CP-skada trotsade alla odds och etablisemangets motstånd, för att inte bara läsa till läkare, utan även bli den första legitimerade akutläkaren. Ta er en titt om ni vill inspireras och fyllas av tankar kring er egen förmåga. Hennes berättelse visar även på hur mycket kärlek hemifrån kan betyda för att förmå folk att utföra det till synes omöjliga.