ÄNTLIGEN!

Regeringen har fattat det bästa beslutet de troligtvis kommer att fatta under hela sin regeringsperiod. De har föreslagit en nollvision mot självmord. Varje år tar ca 1500 människor sitt liv. Det är 1500 människoöden som inte borde få komma till det tragiska slut det gör. Varje självmord är en förlust för samhället, och även ett svidande nederlag. Varje människa som inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt eget liv, är ett brännande bevis på att något inte står rätt till i samhället. Det är ett sådant slöseri med mänsklighet och liv att vi inte värnar och vårdar varandra bättre. Vi går 9-12 år i grund- och gymnasieskola. Borde vi inte under den tiden lära oss att älska oss själva? Är inte det tillräcklig tid för att lära oss att tro på vår egen förmåga och potential? Borde inte alla dessa år ha lärt oss hur man samarbetar i grupp och hur man löser konflikter? Borde det inte ha gjort oss bättre på att kommunicera med varandra?

Att lära sig arealen på olika länder är säkert viktigt. Men vad ska vi med den kunskapen till, om vi inte har självförtroendet, självkänslan och självkärleken att omvandla den till något vi har praktisk nytta av? Hur många arbetsplatser plågas inte av förlamande personkonflikter, inre strider och en okreativ miljö? Borde inte skolan ha lärt oss lösa sådana konflikter? Jag tror inte att skolan kan lösa alla problem, men jag är helt övertygad om att dessa så viktiga 9-12 åren skulle kunna fyllas med något mer meningsfullt än länders areal. Eller säg så här: Lär ut arealen, men gör det efter att eleverna lärt sig älska sig själva och sina medmänniskor.

Ja jag applåderar och jublar över regeringens beslut att införa en nollvision mot självmord. Det är inte en dag för sent. Mycket mycket bra! Fler sådana beslut. Fler nollvisioner skulle vara bra. NOLL hatbrott. NOLL långtidsarbetslösa. NOLL kriminalitet. Ett litet projekt som vill jobba med det här får du gärna vara med att starta upp.

Blogguppgift B - Pressetik och moral.

Blogguppgift 2 – Pressetik och murvelmoral

Pressen har ett antal regler att följa när de publicerar sitt material. Dessa regler är tänkt som ett sätt att sanera sig själva. De första 4 punkterna handlar om att ge korrekta nyheter, och är kanske de svåraste att följa. Oavsett hur objektiv och neutral man som journalist strävar efter att vara, så är det ändå omöjligt att ge en helt rättvisande bild av sanningen. Reporterns egna värderingar och erfarenheter kommer medvetet eller omedvetet att färga reportaget. Det kan till exempel handla om vilken vinkel man väljer. Om reportern ska bevaka ett fall i tingsrätten, där en psykiskt sjuk alkoholist kört ihjäl ett barn, kan man välja olika vinklar.

Man kan fokusera på personens psykiska sjukdom, och undersöka psykvårdens effektivitet. Man kan fokusera på alkoholismen. I det fallet kan man välja att skildra det utifrån ett perspektiv att personen är oansvarig som druckit alkohol, eller så väljer man att belysa händelsen utifrån ett större alkoholpolitiskt perspektiv. Vidare kan man välja att rikta fokus på barnet och dess familj. Vilken vinkel man väljer kan påverkas om man själv känner någon som är psykiskt sjuk, är alkoholist, eller förlorat ett barn. I många fall måste reportern dessutom ta hänsyn till tidningens politiska grundvärdering. Ett annat problem är att orden i en tidning bara kan återge en liten del av det som skett. Kroppsspråk, stämning och känslan under en intervju kommer inte fram till fullo. Kort sagt är det väldigt svårt att ge helt korrekta nyheter.

Sedan tycker jag att punkt 7-10 är väldigt viktiga. De handlar om att respektera den personliga integriteten. I stora drag handlar dessa punkter om att man ska respektera människors privatliv, och inte hänga ut människor i onödan. Man ska även visa respekt för människor som befinner sig i svåra situationer, och inte tränga sig på i onödan. Det här är ett område som jag upplever att medierna överträder ofta. Ta bara Brittney Spears personliga tragedi. Hon är förvisso kändis, men det ger inte medierna rätt att bedriva hetsjakt på henne när hon uppenbarligen mår så vansinnigt dåligt. Nu kanske jag är ute och cyklar, men jag upplever det klart och tydligt som att svenska medier har olika standards för människor från Sverige och människor utomlands. När Expressen började publicera uppgifter om Mikael Persbrandts påstådda vistelse på ett behandlingshem stämdes tidningen och de fälldes även för artikeln. Det här väckte även en het debatt om tidningarnas moral och etik, och många läsare var upprörda över hur Persbrandt behandlats av medierna. Men när det gäller Spears så verkar de svenska medierna inte dra sig för att skildra några detaljer.

Det här tycker jag är tydligt även vid skildringen av stora olyckor. Om svenskar är med, är rapporteringen i regel respektfull och försiktig. Om det är indier eller kenyaner som drabbats skildras folks lidande mycket mer ingående och inkräktande. Det här är som sagt var bara mina egna upplevelser, och de kan vara felaktiga. En regel jag tycker borde läggas till, eller i alla fall vara en oskriven regel, borde vara att inte i onödan provocera andra grupper. Det jag tänker på är Mohammed karikatyrerna. Islam, muslimer och terrorismen ska absolut granskas. Ja medierna har faktiskt en skyldighet att göra en noggrann granskning. Och yttrande- och tryckfriheten är enormt viktiga att värna om. Men det är inte det samma som att publicera bilder som man vet kommer att provocera en stor del av världens befolkning. Visst ska man tåla skämt, men jag tycker att det är barnsligt och onödigt att medvetet provocera när det inte finns ett nyhetsvärde i det.

På Pressens Opinionsnämnds hemsida kan man läsa om olika ärrenden som lett till klander. Detta klander kan ske i tre olika allvarlighetsgrad: åsidosatt, brutit, och grovt brutit mot god journalistisk sed. I ett fall dömer PO att GöteborgsPosten åsidosatt god journalistisk sed, när de av misstag publicerat en falsk dödsannons på en 21 årig kvinna. Jag tycker att det är ett bra beslut. Tidningen har ju offentligt bett om ursäkt, och erkänt sitt misstag. De har även sett över sina rutiner för att undvika att det här upprepas igen. Jag tycker att avsikten bakom måste spela roll. Om tidningen medvetet tryck en falsk dödsannons, hade det varit mycket allvarligare, men här var det slarv och klantighet som var orsaken. Det ursäktar inte att det inträffat, men är en förmildrande omständighet.

Ett annat fall handlar om en reporter på Metro, som återvänt till sin barndomsskola i en förort till Stockholm, och jämfört med hur situationen är i dag. Hon följde med en första klass. Klassen bestod uteslutande av barn till föräldrar födda utomlands, och avsikten var att se hur integrationen lyckats. Anmälaren var mamman till ett barn som namngavs i artikeln, och som beskrevs i en lite negativ dager. Artikeln dömdes för att den åsidosatt god journalistisk sed. Det här är ett svårt område. Å ena sidan så hör det ju till journalistikens grunduppgift att visa även de svagare och mer utsatta gruppernas situation. Och att visa på svårigheterna många utlandsfödda har i mötet med det svenska samhället är väldigt viktigt. Men problemet med den här artikeln var att man belyste situationen utifrån barnens perspektiv. Det i sig är inte fel, men i tidningen citerades barnen, och de hade även intervjuats om sin hemsituation. Det tycker jag är fel. Barn ska inte utsättas för den typen av frågor. De kan inte säga nej, och kan vara för öppna. Dessutom kan deras berättelser ibland vara lösrykta och tagna ur sitt samanhang. Så därför tycker jag att beslutet var rätt. Att det inte ska bli en starkare grad av klander är för att avsikten ändå var god.

Slutligen vill jag ta upp ett fall där Falköpings Tidning dömdes att ha åsidosatt god journalistisk sed då de skrivit om en påstådd homosexuell realation mellan två av de huvudinblandade i dataintrångsaffären i samband med valet 2006. Dessa båda sägs vara öppet bisexuella, och enligt rykten på nätet ska de ha haft en relation. Enligt en av dessa män var den uppgiften inte sann. De två hade inte haft en relation. Jag tycker att det är helt rätt att tidningen fälls. Det finns enligt mitt sätt att se det, ingen som helst anledning att skriva om dessa personers sexuella läggning. De var misstänkta för dataintrång, och det har inget överhuvudtaget med deras sexuella läggning att göra. Att det skrivs om deras brott är självklart, men resten hör inte hemma i en seriös artikel. Jag tycker att PON varit allt för snäll i sin bedömning. Jag tycker att det borde ha blivit en högre grad av klander.